Kaffeduellen: David mot Goliat

Idag ställs två extremer mot varandra i kaffeduellen: I den ena ringhörnan har vi kaffemystikern David Haugaards kaffe Kogoria Meru från Kenya i den andra Starbucks VIA Ready Brew från Colombia.

Reglerna är enkla. Jag brygger, dricker och utvärderar enligt ett enkelt protokoll.

Ett enkelt protokoll

• Är påsen fin?
• Är kaffet gott?
• Vill jag ha påtår?

Starbucks: Påsen är väldigt liten (portionspåse) men tydlig. På framsidan får man info om att den bl a innehåller kaffe och att man kan dricka det var som helst. Det är bra.

Kaffet bryggdes enlig beskrivningen på påsens baksida. Lös upp i 177ml varmt vatten. Skitjobbigt att mäta upp exakt 177ml, men men, med byrett, vollpipett och peléusboll klarar kemisten det.

Kaffet i koppen ser väldigt fint ut, mörkt och härligt. Dock doftar det inte som det ser ut. Att säga att det luktar illa, kanske är att ta i, men det doftar inte nyponros. Smaken påminner om fimp och aska. Detta gör att jag avböjer vänligen men bestämt att erbjuda mig själv en påtår. Jag vill hellre dö, eller i alla fall bryta nyckelbenet.



Haugaard: Kaffet levererades i en helt vit (som snö) påse, vilket gör att det känns mycket exklusivt. Det är bra.

Kaffet bryggdes med aeropress, upp och ner. 20 g, grovmalet, så grovt att jag skämdes och lite till. Jag lät det dra 2 minuter innan press. Nu doftade det sommar. Det är bra.

Smaken påminner om kaffe, vilket är bra. Jag kommer att tänka på vinbärsbuskarna i min västmanlänska sommarstuga när jag dricker kaffet. Det är också bra, mycket bra. På min egen fråga till mig själv om jag vill ha påtår, avböjer jag vänligen men bestämt. Jag är redan i himmelriket.

David mot Goliat slutar såsom det är skrivet (1 Sam 17:1-58).



Amen.